Den här räknaren har ni sett många gånger. Dessa siffror har ni sett förut. En gång var de ännu högre. Väldigt höga. Men de föll tillbaka på noll i december förra året när hösten hade varit så jävla tung och ensam. Och höll sig där nere. Noll nästan varje dag. Men sedan hände något. Jag började inse att dessa många dagar en gång hade varit en dag. De hade varit en vecka. Och en månad. Också började jag jobba på samma sätt som jag har gjort. Med hjälp av färdigheterna jag lärt mig. Ångesten gick hyfsat lätt att hantera utan att skada mig. Däremot var tvånget stort. Och starkt. Men genom att tänka "inte idag", hamnade jag på något sätt här igen. På 100 dagar utan självskada. Och nu är det sommar. Och då är det lättare att inte göra något. Och ska jag vara ärlig så har jag inget som helst behov av det heller. Man ska aldrig säga aldrig, inte ropa hej förän man har kommit över ån, inte sälja skinnet förän björnen är skjuten och så vidare, men det är skönt att inte behöva känna detta som ett problem som hänger över axeln. För de flesta är det säkert en större kamp att sluta, men jag lovar er också att det kan gå. Man får försöka att lägga upp små mål. Inte skada idag. Inte skada idag. Hitta tillbaka om man tar ett snedsteg. Resa sig innan man hamnar i spiralen igen. Och jag vet inte, men för mig har behovet blivit allt mindre. Kanske är det svårare när man har det som enda ångestlindringen, men det är inte omöjligt. Siempre hay esperanza! Det finns alltid hopp!