Jag skrev om hur jag planerade, höll inne och skämdes när, hur, vad och vad jag skrev. Något annat som är en egen kategori för sig är kommentarer. Ja, jag kommenterar mycket. Ofta och ofta långt. På många ställen och rätt intensivt ibland. Och självklart ska jag skämmas över det också.

 

Men läser jag något och får tankar vill jag gärna uttrycka dem till den/de som har skrivit. Om jag har tid (dvs om jag har något internet kvar på mobilen, alternativt är någonstans där det finns wifi). Personligen älskar jag när någon kommenterar det jag har skrivit och delar med sig av sina tankar. Det behöver inte vara värsta romanerna som jag typ alltid tycks skriva, utan bara ett ord eller två. Men givetvis tänker jag att andra bara tycker jag är konstig som kommenterar så ofta. Fast...om jag har något som jag vill säga så säger jag det gärna. Och jag läser i princip bara bloggar som väcker många tankar, följer människor som är inspirerande (eller typ de jag känner) och ja...jag får ofta tankar. Och om någon påverkar mig på något sätt vill jag gärna att de ska veta det. Men jag känner mig som en idiot. Fast varför? För att jag kommenterar? Ger komplimanger? Ja, uppenbarligen gör det att jag skäms och börjar tänka de där tankarna som jag inte vill ha: "tänk om de tycker si eller så om mig".

 

Det kanske är samma här. Kanske jag bara behöver få berätta för dig va jag tänker? Uttrycka mina tankar som väcktes av något du skrev? Kanske kan jag fortsätta mitt romanskrivande till kommentarer tills någon säger stopp? Jag som avskyr när folk antar en massa utan att veta, ska kanske försöka att inte anta så mycket om folk, vad de tänker kring det faktum att jag är rätt aktiv när det gäller att kommentera. Bara fortsätta uttrycka mig. Ta vara på de alla möjlig olika sätten som finns. Och vara tacksam över att jag faktiskt kan göra det.