Jag kastar mina tankar ingenstans och överallt

Jag började tänka på en sak idag. Jo, jag brukar tänka en hel del. Jag började tänka på hur jag förhåller mig till andras åsikter - speciellt när det handlar om komplimanger som är riktade till mig. I teorin är det ju självklart att jag värderar vad mina nära vänner säger mycket mer än någon jag inte alls har en stark relation till. I teorin. För visst är det egentligen så att jag tänker att mina nära vänner, och andra personer som jag har en nära relation till, bara säger saker för att vara snälla. Någonstans vet jag ju att de inte går runt och ljuger hela tiden, men en komlimang som "det är så skönt att vara med dig" eller "jag vet att jag kan lita på dig" glider lätt av. Jag bllir glad, men de fastnar inte. Får inte så stor betydelse i längden. Trots att det är saker som verkligen betyder någonting, som är viktiga. Men nej. De betyder samtidigt ingenting eftersom jag bara tror att de säger så till mig "för att". Kanske för att de vet hur illa jag tycker om mig själv (fast det kan ingen någonsin riktigt veta) och försöker få mig att tro att jag kanske inte är värdelös.
Och. Så. Vidare.
Medan en komplimang från en människa jag kanske inte känner, men känner till, kan värderas så mycket mer. En komplimang som egentligen inte har någon betydelse. Som inte är viktigt. Något ytligt som inte alls kan vägas upp mot något positivt som sägs om en som person. Men ändå är det den komplimangen som fastnar. För personen tog sig tid för att säga något till mig fastän hen inte behövde. Men de där halvt okända människornas åsikter betyder ju egentligen ingenting. Samtidigt som de betyder mer än de som betyder mest.
 
Jag märker nu att detta blev mest rörigt. Men det är väl så mina tankar ser ut. Röriga. Utan struktur.

Kommentarer
Liselotte

Komplimanger är verkligen så mycket mer komplicerat än vad det borde! Eller så borde det kanske det, eftersom det ändå tangerar vårt värde, vilka vi är (både den som ger och den som tar komplimangen!)...

Och visst kan det en främling säger kännas mycket mer betydelsefullt än ord från personer som faktiskt ÄR betydelsefulla för en. Lite för att man tar de sistnämnda för givet - och, som du säger (även om det blir lite nedvärderande av sig själv): de säger ju saker "bara för att vara snälla mot en kompis"....

Oavsett: de flesta av oss skulle nog tjäna på att bli bättre på att ta åt oss komplimanger (särskilt sådana som handlar om hur de upplever oss och det vi gjort, snarare än vårt utseende/yta).

Svar: Håller helt med dig och jag tror man hade tjänat otroligt mycket genom att bara tro att komplimangerna är sanna!
Sofia Kihlström

2015-04-22 @ 08:12:20
URL: http://liselotte.livskick.nu
Anders Pettersson

Håller absolut med. Man ska lyssna på de som känner en, de vill ofta ens bästa och gör allt för att hjälpa en. Har nyss lärt mig den hårda vägen att att man inte kan lite på allt närstående säger, och att inte allt är så positivs som det verkar. Men jag vill på nåt sätt ändå tro att om en vän verkligen säger nån komplimang eller positivt så bör man lyssna för de känner en bättre än många andra. Önskar bara att jag lärt mig det tidigare. Glöm det sorgsna i denna kommentar för jag hoppas förmedla nåt positivt och det är att lyssna på de närstående, för de är de som känner en bäst och de som vill en väl. Fortsätt att kämpa för oss båda, din kamp ger styrka åt andra/ Kram

Svar: Ja, det är ju egentligen de nära som känner en bäst och där komplimangerna borde spela störst roll, men det är svårt att ta till sig. Så tråkigt att du har fått uppleva att några av dem inte riktigt går att lita på och om de gör det så det blir för mycket och ohållbart för relationen kanske de inte är personer som är värda att lägga energi på.
Jag blir alltid glad när du kommenterar så du behöver inte oroa dig för om du skriver positivt eller negativt!
Och tack för dina fina slutord! Kram
Sofia Kihlström

2015-04-22 @ 19:39:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0