Vecka fem, dag tre - En tickande känslobomb

Ingen dag jag vill ha kvar i minnet. Tack och lov har man turen att vara ett telefonsamtal bort från lite lugnande prat. Handarbete i all ära, men när inte ens det fungerar, har man alltid något, eller snarare någon, att stötta sig mot. Allt försvinner inte, men man blir oftast kapabel till att fungera normalt efteråt. Det är guld värt att man inte är ensam i denna värld.
 
Det är alldeles för många tankar och känslor.
Det är okej att känna, men vad gör man när det blir för mycket?
När man vet att allt är så starkt.
Man håller inne. För att bete sig acceptabelt.
Men bara ventilen öppnas lite, om än lite, kommer allt ut.
Bomben sprängs.
Och det kommer som en våg.
Som en stor, stor våg.
Okontrollerbar.
Tills man lyckas hitta ventilen och stänga av.
Då blir allt lugnare.
Och hanterbart.
Och falskare.
Och bomben börjar ticka igen.
 
 
 

Kommentarer
Nina

Jag hittade din blogg via min vän Jennys. Jag har varit där du är nu, både i samma lokaler och i samma sits, känt det du känner nu. Jag vill bara säga att det går att bli frisk, det går att leva fritt. Fortsätt kämpa, du fixar detta. :)

Svar: Åh tack för de peppande orden och att du tar dig tid och skriver!Vad underbart att du har tagit dig ur detta! Man får försöka att tänka på att det finns levande bevis när allt känns som värst. :)
Sofia Kihlström

2014-02-20 @ 13:36:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0