Du står vid busshållplatsen och bussen kommer snart

 
För drygt elva månader sedan stod jag ungefär med denna syn framför mina ögon. Hade blivit utskriven. Det var en fredag. Sist jag pratade med en läkare var på måndagen. Fyra dagar senare skickade de bara hem mig. Nio på morgonen. Utan att bry sig det minsta om hur jag mådde. Vilket var kasst. Konsekvenserna fick de smaka på sedan. Men tyckte de att det var deras fel? Nej så klart inte. De gör aldrig fel. Det var mitt fel.
Men jag var ju så jävla rädd. Så rädd för allt. För mig själv. Och framförallt för dagarna. Det vet jag. Men jag förstår inte. Hur några dagar kunde kännas så långa. Så fruktansvärda. En helg. Och en måndag. Men jag klarade inte ens av tanken på dessa långa, evinnerliga dagar. Helger i övrigt kändes som stora berg. Grät oftast i timmar innan en helg. Och nu har jag så svårt att förstå hur det kunde kännas så länge. Så skrämmande. Och så omöjligt.
Livet kan svänga ibland. Hippsvipps står man där och inser att man har passerat ljuset i tunneln
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0