"Jag är ingen ledare. Jag lyder order. Tänk om de inte lyssnar på mig? Vad ska jag göra? Hur ska jag förhålla mig till situationen? Jag kan inte det här. Jag vill inte jobba mer. Tänk om något går fel. Eller att något händer. Fan jag måste vara social. Vara hon som folk lyssnar på. Det är jag inte. Har aldrig varit boss. Vill inte vara heller. Över mig själv ja. Inte över andra."

 

Så lät det då.

Snart är nio veckors arbete slut. Sex veckor som handledare. Och tänk så nervös jag var. Så dåligt jag mådde. Men jag överlevde. Till och med mer än det. Jag klarade det. Bra också. Inga klagomål. Byn är välklippt. Och framförallt - jag gjorde det jag absolut inte trodde. Och jag måste säga att jag faktiskt kan känna mig lite stolt. För detta är verkligen någonting som jag tycker är otroligt jobbigt. Och det känns som att jag har vuxit lite. Jag har till och med sett de positiva sakerna med rollen: om jag ser att det behövs röjas någonstans så säger jag bara till dem också blir det fint där. Inte svårare än så.

Jag tror det var en stor fördel att en av de första feriearbetarna var en från min orkester som jag redan kände. Och att de jobbade så bra och självständigt. För då gick det min väg. Det gick lättare.

Och nu? Det är en sten som har lättat från mina axlar. När jag vet att jag har klarat det. Trots att jag var så rädd. Jag vågade.