Jag har mått bra. Jag har mått dåligt. Jag har jobbat. Jag har legat på sjukhus. Jag har ätit glass i hamnen. Jag har tatuerat mig. Jag har velat dö. Jag har kännt lycka. Jag har haft picknick med mina vänner i parken. Jag har stängt in mig i ett mörkt rum (med bästa Henny) och sett Buffy dagen lång. Jag har ätit tårta i sängen på Annas födelsedag. Jag har varit hemma få dagar och med mina vänner desto fler. Jag har haft kortärmat. Jag har inte burit en enda kortkjol. Men jag har kört klipparen i shorts. Jag har trott att det har varit över. Jag har fått framtidsplaner. Jag har varit helt själv på en tillställning där man "ska" vara med andra, men ändå fått uppleva sommarens bästa kväll. Jag har gjort så mycket denna sommar som jag aldrig skulle tro om någon sa det till mig i våras. Inte ens i början av sommaren. Aldrig. Men det hände. Det omöjliga kan hända. 

 

Tack sommaren 2014.

 

Så här kände jag efter förra sommarlovet (vad jag kände innan orkar jag inte ens tänka på).

Nu är det här lovet över. Och jag kan säga något helt annat än att jag överlevde. Okej, första veckorna överlevde jag. Sedan har jag levt min önskan jag hade i höstas: "Förra sommaren överlevde jag - nästa sommar vill jag leva."