Jag vet vad jag måste göra, ändå sitter jag kvar här.

Med Melissa Horns musik i öronen. bäckpennan i handen, ritblocken på bordet, på Kulturens hus känner jag en form av lugn. Jag gör inte misstaget att se åt vänster, på alla skolböcker, på psykologin som ska vara inne på onsdag, på gymnasiearbetet som jag inte ser något slut på annat än ett F. 
 
Det får jag ta en annan gång.
Istället låter jag pennan avbilda
mina tankar. Det är inte vacker,
men det är ärligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0