We fall short somewhere, it's always true if all we see is where we fall

Egentligen borde jag inte skriva nu. Det brukar jag inte göra.
Skriva när allt är bra alltså. Då gör jag allt annat än att sitta framför datorn och vänta på att tiden ska gå.
Det var länge sedan sist. Men idag är det en sådan dag. Eller stund, vad vet jag. Morgonen var usel, men sedan träffade jag ju mina ljussken till vänner i skolan. Efter det? Ja, uppåt, uppåt, uppåt. 
Dock trött som attans, men huvudet var på topp. Plågan blev trevlig.
 
En bättre dag än igår helt enkelt. Det behövs inga mer reflektioner.
Till råga på allt, fick jag ett sött brev av min finaste mormor när jag kom hem. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0