Ju fler dagar som går, ju fler sömnlösa nätter. Jag kommer allt närmare. Och det skrämmer mig. Jag är rädd. Men efter ett bra samtal, börjar jag bli lite lugnare. Ser utvägar.

Men ändå, jag känner inte igen mig. Jag är inte hon. Inte hon som gör allt det här.

Fast jo, det är jag. Och det gör ont.